Allsång och berättarkväll i Öja

Ett överraskande stort antal öjabor mötte upp då Öja hembygdsförening höll sin allsång och berättarkväll onsdagen den 17 augusti. Trots en vacker och relativt varm kväll hölls tillställningen av praktiska orsaker inne i hembygdsgården. Ordföranden Fjalar Åkerblom hälsade och välkommen gladde sig över uppslutningen och konstaterade samtidigt att allt är nog bra men en person saknas, en som alltid var först på plats vid liknande händelser, nämligen förre ordföranden Leif Sundfors, som avled i våras.

Kvällen inleddes med att Victoria och Andreas Björk sjöng två visor som följdes av två allsånger.

Helena Nyberg var den första av kvällens fem berättare. Hon redogjorde varför hon valde en framtid som lärarinna just i Öja. En av flera orsaker var att hennes far visste om att skatteöret i Öja är endast nio penni och en annan orsak var ju att hon hittade sin blivande man här. Men att hon trivdes som lärarinna här gick inte att ta miste på, för här stannade hon. Efter Helenas berättande följde några allsånger samt kaffe med dopp och ytterligare två visor med Victoria och Andreas.

Den andra berättaren var Elsa Eriksson från Uppland i Sverige. Hon föddes och bodde här som ung, gick i Långö skola och var ensam på klassen, skämtsamt bäst på klassen. Född Sandman, sedan Gunell och gifte sig med Per Eriksson från Kimito. Tre efternamn får räcka sade hon. Hon berättade om sin tid i Öja och om livet i Sverige. För hennes blivande man var öja-dialekten inte så lätt att förstå. En gång hade de hade efter många om och men i halt före kommit till Öja med sin Wartburg då Albin frågade; ”var e lenat”? Per visste inte vad det betydde men svarade, ganska – vilket råkade vara rätt! Det var egentligen Elsa som var initiativtagare till berättarkvällen. Senare på kvällen läste hon två välvalda dikter.

Den tredje berättaren var Ari Hämynen med rötter i Karelen och Åbo. Efter att de bott några år i Karleby flyttade de tillbaka till Åbo men återvände och köpte ett hus på Djupsund i Öja i slutet av 1990-talet och där trivs de verkligen. Själv jobbar han i båtbranschen medan hans fru är läkare. En bra svenska har han lärt sig och fått många nya vänner. En större träbåt har han restaurerat och familjen tillbringar fritiden på sjön så ofta de kan. Han nämnde två platser i Öja som han tycker att öjaborna skall vara glada och förnöjda över att de har, nämligen bybutiken och bryggcafeet.

Den fjärde berättaren var Bjarne Sundfors. Efter hans humoristiska historier om ”Tjäru-pojkarnas” bravader i små- och folkskolan under krigstiden gick osökt tankarna till Emil i Lönneberga. Ett exempel; Bjarne hade fått tag i en handgranat som hans äldre bror hade med sig under en permission från kriget. Vid Åkö-ströms bron kastade han den och den kreverade i Bysundet med den påföljd att Korsö-borna hade fisk åt hönsen ett år framöver.

Bjarne hade också ordet vid inledningen på kvällen där han berättade om hembygdsföreningen och om de fyra f.d. ordföranden som fått sina porträtt upphängda på väggen i storstugan. För att hedra dessa, Karl-Gustav Backa, Wilhelm Sundholm, Roger Krokvik och Leif Sundfors hölls en tyst minut. Roy Sundfors har förstorat och inramat porträtten.

Den femte och sista berättaren Eva Nordling med rötterna i Väståboland berättade varför hon bosatte sig i Österbotten. Med en bakgrund som bl.a. jordbrukare och skattebyråanställd kom hon så småningom till Kronoby Folkhögskola via olika projekt och bor nu på Kvarnnabba i Öja med sin häst och ”Fritte”. Hennes humoristiska berättande om dialekterna här och att jobba på en skattebyrå lockade fram skratt bland publiken. Sammanfattningsvis så var alla fem berättarna otroligt bra och av någon rampfeber såg man inte.

Att programmet hade flyt kan man tacka programledare Kurt Åkerblom för. Han besitter konsten att improvisera och knyta ihop saker och ting på ett enkelt och humoristiskt sätt. Själv trodde han programmet skulle räcka högst ett par timmar men nu behövdes tre, men det var det inte någon som klandrade – tvärtom.

Hembygdsföreningen har planer på att denna form av underhållning skall bli en tradition, om inte alla somrar så åtminstone varannan.