Bondens väderkvarn

Förr i tiden hade nästan varannan bonde en väderkvarn eller del i en. På Näcksund fanns det tre kvarnar, Sveins hade en, men så hade de del i en av kvarnarna på Näcksund. På Tjäru fanns det fyra kvarnar och jag minns när tre av dem var i gång. Kort-bönderna hade sin kvarn och Alfred Ås hade sin. På Lillkrokvik (Tonten) fanns två kvarnar, i Bodö en, på Kvarnnabba en, på Saare en, på Backa en och på Korsö en kvarn som ännu var i gång då jag gick i folkskolan i Knifsund. På Djupsund fanns en kvarn och på Haga fanns två kvarnar. Bönderna på Åkö hade en kvarn. Så vitt jag vet har det funnits 21 väderkvarnar i Öja.

Kvarnarna i Öja var i stort sätt av samma typ. Undre delen som kallades för stubben var korstimrad så att stubbstocken fick ett fyrkantigt utrymme i mitten. Stubben bildade ett åttakantigt kon med spetsen uppåt. Stubbens alla rum fylldes med stenar och den stod i flesta fall på ett berg för den skull att man då inte behövde grunda under stubben. Väderkvarnarna skulle stå stadigt för att kunna motstå alla stormar som den blev utsatt för under årens lopp.

Kvarnhuset vilade på två fyrkantiga sparrar av betydlig dimension. Stubbstocken stack upp mellan sparrarna. Kvarnhuset skulle gå att svänga beroende på från vilket håll vinden blåste. Kvarnhuset timrades ovanpå sparrarna och var i två våningar. I nedre våningen fanns kvarnstenarna med sina robusta ”spirvirken” att vila på samt mjöl-karmen som inneslöt kvarnstenarna och sädestratten, vars öppning fanns i andra våningen.

I andra våningen fanns växelverket och där slutade även stubbstocken. På hjulstocken fanns det stora kugghjulet fastkilat och på utsidan var kvarnens vingar likaså fastkilade i hjulstocken. Det mindre kugghjulet kallades för ”lyfton”, vars kuggar kallades för trälar. Lyfton hade formen som om man ställer två såbottnar en bit från varandra och satte runda spakar mellan dem på bestämda avstånd från varandra. Detta för att den axel som gick ner till stenarna kunde höjas och sänkas. Den övre kvarnstenen vilade på ett duktigt flatjärn. I mitten fanns det ett hål för den axel som skulle bära upp den övre stenen. Axeln var vällagrad med trycklager nederst. Den tiden fanns inga kullager att tillgå men så kunde den tiders smeder sin sak. Som olja till lagren användes talg som var smält tillsammans med tjära. Den axel som lyfton var fäst vid hade en klyka i nedre ändan som grep om det flatjärn vilket övre stenen vilade på. Detta järn hette seglet. Man kunde lätta övre stenen med en bom som kunde fästas på önskat ställe.

Man kunde reglera kvarnens hastighet med den mängd säd som släpptes mellan stenarna samt hur mycket man tyngde stenen. Detta betydde hur nära man släppte stenarna varandra. Hjälpte inte detta måste man svänga väderkvarnen ur vind. Man svängde kvarnhuset så att vinden inte träffade vingarna i hjulstockens längdriktning.

Rågmjöl var annars nog det mesta man malde i kvarnarna samt mjöl åt kreaturen. Någon försökte skräda korn mellan stenarna men bra blev det nog inte och för att få finmalet kornmjöl var det nog omöjligt.

Birger Sundfors 1976