KNIFSUND OCH LÅNGÖ BYAR

av Ture Knifsund

Den gamla byn. Knifsund och Långö byar ligger 10 km väster om Gamlakarleby. I söder gränsar byarna till Krono­by — 12 km till Kronoby kyrka — i väster till Larsmo och Bottenhavet, som även i norr svallar mot Öjalandet och hol­marna med Tankar fyr som yttersta förpost i havet. Knifsund by ligger på den östra sidan av Bysund och Långö by på den västra sidan.

Öjaterrängen är ej så slät och flack, som det övriga öster­bottniska landskapet. Ett Tavastland i miniatyr har öjater­rängen även blivit kallad. Mellan skogklädda backar glittra skogsträsk, sund och havsvikar. Här och där ser man en råg­åker på en kulle vid en sjöstrand. Byvägen slingrar sig krokig mellan potatisland och sädesfält från gårdsgrupp till gårds­grupp. De små åkertäpporna voro ännu vid sekelskiftet om­gärdade med höga stenrös, vilka gav bybilden sin prägel, vitt­nande om fädernas arbete och idoghet. Denna åldriga, monu­mentala bybild har till största delen försvunnit genom att dessa stenrös sänkts i strömmarnas djup, som fyllning vid bro­byggen. Till den gamla bybilden hörde även de många gärdes­gårdarna och grindarna. Som ett exempel kan nämnas att då Gambelstu på Skähl — nu Viklunds— skulle till mejeriet på Knif, en vägstäcka på drygt 500 m, hade de att gå genom sju grindar, nämligen Sarlunds grind, Larsfoks tåggrind, Larsfolks steisgrind, Träskgrinden, Knif-Mickfolks grind invid byvägen, Knif-Mickfolks föggålsgrind samt Steisgrinden. (Föggåln = Fähus­gården) .

Byvägen, från Abbas backstuga till Backa gårdar, var på båda sidorna kantad med lägre eller högre stenrös på vilka dessutom en tät gärdesgård var byggd. Längs detta »bytåg» kunde djuren — hästar, kor och får — som voro på det gemensamma skogsbetet, komma fram ända till Backfolk, därifrån kunde djuren även komma genom »Rösslon tåget» till »Djeiton», ett mindre träsk, och vidare till skogen igen.

I Knifsund by finnes följande hemmansnummer: Skähl, Knif, Peldo eller Kulla, som detta hemmansnummer numera heter, Backa, Saari, Djupsund och Haga.

I Långö by: Åkö, Tjäru, Sveins, Näcksund, Kort, Krokvik, Lillkrokvik, Bysund, Kvarnnabba och Bodö till vilket hemmans nummer även Mjosund hör.

Varje hemmansnummer bilda skilda gårdsgrupper. Knifs gårdar ligger ungefär i mitten av Knifsund by. Åren 1800—1803 byggdes en ny gård på Knif. Den nya byggningen blev 43 alnar lång och 14 alnar bred. Knif-gubbarna tog till stora mått när de skulle bygga sig en ny gård. Virke fanns hur mycket som helst i gårdens skogar. Och gubbarna voro skickliga timmermän. Denna gård står där ännu i denna dag.

Knifs hemman, som utgör 1/4 -dels mantal, tillhörde en gård ända till 1839. Detta år delades Knif hemman mellan Kristoffer Kristofferson Knif och Kristoffer Mattsson Knif. De voro nära släkt, antagligen kusiner, och hade hittills bott med sina familjer, bröder och systrar, tillsammans i ett ända hushåll. Kristoffer Kristofferson Knif fick östra ändan av byggningen, dagligstuga med två ändkamrar, samt farstukam­maren. Kristoffer Mattsson Knif fick västra ändan med daglig stuga, två ändkamrar samt vindskammaren ovanför farstu­kammaren.

Efter några år sålde Anders Kristofferson Knif, i dagligt tal kallad Gommin, sin andel av hemmanet 1/6-dels mantal, åt Gustaf Gustafsson Peldo. Gustav Gustavsson Peldo kallades i dagligt tal»Knifsund- gubben». Han byggde en ny gård på Knif, som kallades »Nystu».

Knifsund-gubben gifte sig med änkan Stina Kaisa Saari. Han blev husbonde på sin hustrus gård på Saari, och sålde sitt Knif hemman åt sin hustrus dotter och svärson Matts Mattsson Lillkrokvik.

Stina Kaisa Saari hade i sitt första gifte 10 barn, av vilka Leander Mattsson Knif (Saari) var den yngsta sonen. Han sålde sin hemmansdel på Saari och köpte sin hustrus, Edla Sofia Knif, hemgård på Knif, där deras efterkommande allt­fort bebo den gamla gården.

Kristoffer Mattsson Knifs arvingar sålde 1/6-dels mantal av sitt hemman åt Matts Gustafsson Peldo, Knif. Han köpte en bondstuga i Terjärv, som han flyttade därifrån och upp­byggde på Thorsbacken på Knif. På Thors bor nu hans efter­kommande. Matts Gustafsson Knif, mest känd under namnet »Thors-gubbin», var bror till Knifsund-gubben.

Sunden och fjärdarnas farleder voro fordomdags Öjabornas förnämsta »landsväg». Hade man ärende till Gamlakarleby eller Kronoby så var det bara att stiga i båten. Likaså om man skulle på »kyrkreison», Öjaborna besökte rätt ofta kyrkan.

Åkö- och Tjäru-borna hade sina sjöbodar vid Sysnäs. Deras kyrkväg ledde genom Bysund—Norröström—Björkholms-fjärden—Vattungsströmmen—Ängöfjärden till Norrnäs på Kvikant-stranden, därifrån fortsatte man sedan till fots till kyrk­backen. Vintertid då man kunde köra över isarna var det lättare att komma fram till stad och kyrka.

Då södra Långö-borna skulle över till Knifsund-sidan rodde de över sundet från Sysnäs (invid Åköström) till »Byggplatsen», namnet härleder sig från ett båtgbyggeri, som i tiden funnits på platsen. Ibland kunde det också hända att de måste få sin häst över till andra sidan, om det t.ex. inte föll sig bättre än att de sommartid måste »ligg i hålde». Bönderna voro ålagda att i tur och ordning hålla en häst några dygn vid gästgiveriet i Kronoby. Detta kallades att »ligg i hålde». Då var det bara att låta hästen simma efter båten över sundet. Och så fortsatte man ridande längs en skogsstig till Kronoby, där man lånade kärra. Längs den 10 km långa, steniga vägen runt Långö och över Norröström till Knifsund ville man inte gärna färdas. När Norröströmsbro byggdes kan inte med bestämd­het sägas, men det torde ha skett någon gång mellan åren 1866—1868.

Under åren 1878.—79 byggde bönderna i Öja tillsammans med bönderna på Boholm en väg från Knifsund via Boholm och över Bredvikstranden till allmänna landsvägen. Denna väg blev inte så god, som en nutida byväg, men man kom dock fram efter den med häst och kärra vid försiktig körning.

Åren 1903—1905 byggdes en allmän väg mellan Bosund i Larsmo via Tjäru till Kronoby, med färja över Åköström. Med färja förmedlades trafiken över strömmen i 26 års tid.

Märkesmän och original

Matts Viklund d. ä., bonde på Knif, var en skicklig timmerman och byggmästare. Han var ofta på byggnadsarbeten i Åbo, Helsingfors och Kare­len. Han var även en av dem som hade på entrepenad att upptimra den nuvarande kyrkan i Gamlakarleby.

Matts Kristofferson Knif, bonde på Knif, var känd för sin kunnighet vid åderlåtning. För ådring hade han ett instru­ment, som kallades »Snällan». Sedan patienten hållit en stund sin hand i hett vatten, sattes instrumentet på handens blod­åder och genom att trycka på en fjäder stacks hastigt hål genom hud och åder. Efter proceduren sattes en s.k. rök­svamp på såret. Vid den tiden brukades allmänt ådring mot tandvärk, huvudvärk och många andra slags sjukdomar.

Leander Mattsson Knif, bonde på Knif, var sexman och byns klockarfar. Han ledde sången vid bybornas sista färd, samt vid andra sammankomster. I sin ungdom gick han två vintrar hos en sjökapten i Gamlakarleby och tog lektioner i räkning och skrivning och han fick ofta stå byborna till tjänst med skrivarbete.

Anders Kristofferson Knif, »Gommin» kallad, och hans bror Matts voro skickliga snickare och timmermän. De voro tur­vis i byggnadsarbeten i Gamlakarleby eller i Nyland. De använde tillnamnet Knifsund när de voro på bortaarbete. Gommin tyckte mycket om brännvin. En gång när han och hans bror Matts farit till skogen för att hugga gärdsel, det behövdes mycket gärdsel den tiden, bröts yxskaftet och Gom­min for hem efter en ny yxa. Matts väntade i skogen, men när han tyckte Gommin dröjde för länge gick även han hem. Där finner han Gommin ligga halvmil med handskarna på händerna i sin säng i kammaren. När Matts förebrår honom säger Gommin: »Å min kära bror i alla väder, tå ja valt så tröito.» En solig försommardag då tjärning av slädar och kär­ror försiggick på vedliderbacken, söker Gommin efter en tjärpensel. Slutligen går han ned i källaren för att söka pen­seln, källaren hade en viss dragning på honom. När han kom­mer upp ur källaren är hans näsa och mun svart av sot. Det vittnar om var han hållit sin mun, ty föregående dag hade gårdens kvinnor med sot och träkol svärtat ned sprundet på brännvinstunnan i källaren. Gommin flyttade på äldre dagar till Saari till sin dotter Lovisa, som var gift med Matts Matts­son Saari, bror till Leander Mattsson Knif. Gommin hade sytning från den hemmansdel, som Knifsund-gubben, senare Matts Viklund d.ä. innehade på Knif. Sytningen fördes där­ifrån varje dag till Gommin på Saari.

Gommins dotter Lovisa, var gift första gången på Kiviniemi i Storby. Även Matts Mattsson Saari var änkling när han gifte sig med Lovisa.

Knifsund-gubben var även en skicklig timmerman och byggmästare. Han byggde på Saari av gråsten ett stort fähus med gödselstad inunder. Beklagligt nog har detta märkliga byggnadsföretag blivit förstört under årens lopp. Stenar har tagits därifrån till andra hus- och brobyggen. Detta stenbygge borde ha fått stå kvar, som ett vackert hembygdsminne från en gången tid. Knifsund-gubben flyttade senare med sin hustru Stina Kaisa till Gamlakarleby.

Matts på Kulla var en vida känd jägare, mästerskytt och djurfångare. »Kulla-gubben» var hans mest kända namn. Han var väl förtrogen med allehanda knep att fånga skogens vildnad. Gubben brukade koka en smörja av kåda och vem vet vad, och insmorde sina fångstredskap med detta. Han gned om­sorgsfullt med färskt granris sina skidor, stavar, skor och handskar innan han begav sig ut på jakt. Som jaktdräkt an­vände Kulla-gubben alltid en lång vadmalsjacka och ett brett läderbälte med en stor mässingssölja. Vid bältet hängde en stor knivslida.

Om Kulla-gubben inte i likhet med Mårten Kitunen hade vaggat levande björnungar på sitt knä, så voro i alla fall de rävar och vargar oräkneliga som legat över hans knä. Både levande och döda. Kulla-gubben ägde flere bössor, bland dem ett kulgevär, som ingen annan fick röra. Själv stöpte och formade han de kulor han använde, och förvarade dem i en låda, som han inskurit i gevärets stock. Varje höst köpte gubben gamla hästar på »helgomässmarknaden» i Gamlakarleby. Hästarna slaktade han sedan på Furuholmsbergen, där han utsatte kropparna till mat åt skogens rovdjur. På så sätt mata­des rävarna, och då dessa sedan blivit vana att här finna föda, utsattes senare på vintern järn och fällor, på samma ställen och vanligtvis fångade han alla rävar, som fanns i omnejden. Och knappast gick en vinter utan att Kulla-gubben fångat en varg, vissa vintrar t.o.m. flere. För ett tiotal år sedan kunde man på Furuholmsbergen ännu finna hästben och kotor, på­minnande om Kulla-gubbens rovdjursfångster.

Matts Gustafsson Knif, Thorsgubben, var en driftig jord­brukare. De gamla bolåkrarna höll han i god växtkraft. Han röjde ängar och nya åkrar. På Furuholmen gräftade han upp vackra åkertegar och där byggde han även en ria. När det skulle tröskas i Furuholmsrian sade gubben kvällen före till sitt husfolk: »i morobitti klockon tri ska ni vara fädi ti fara ti Furuholmin å trusk, hä ä ju två km ti gå tii, så int kombä vi så fort i gång mä truskase än tå». Sönerna muttrade och menade att nog hinner vi från kl. 5. Pigorna knyckte på nacken och samtyckte. Men Thors-gubbens order var en lag, som inte gick att pruta på. Klockan tre följande morgon var »tryskningsfolket» på väg till Furuholmen.

Johan Djupsund, bonde på Djupsund, var en skriv- och räknekunnig man. Han räknade ut mjölkleverantörernas likvider vid såväl Knifsund som Sveins och Bodö mejerier.

Mjosund byavdelning var ännu vid senaste sekelskifte en typisk fiskarby med nätvallar kring sjöbodarna. En bland de originellaste fiskargubbarna var Fiskar-Viktor. En gång frågar han en poliskonstapel i Gamlakarleby. »Veit tu vann han karn bor, som veit vann fiskvatorån gar millan Öjan å Gambä-kabi stan ?»

Konstapeln: »Vad heter han då?»Fiskar-Viktor: »Ja, si hä ä just hä, ja int veit!» Konstapeln ser ut som ett frågetecken, och Fiskar-Viktor utbrister »hä va flatan polis», och så går han till sina fiskkorgar och sitt betsman. Kunderna vänta.

Näringarna i Knifsund och Långö byar har av ålder varit fiske, jakt, jordbruk, boskapsskötsel, båtbyggeri och tjärbränning. Mången har även tidvis arbetat med lossnings- och lastningsarbeten i Yxpila hamn. Vid jordbruket tillämpa­des den tid det här är fråga om det s.k. treskiftsbruket med råg, korn och träda. Mjölkhanteringen har givit vackra likvider. Redan innan det fanns separatorer hade Knifsund by ett s.k. kallmejeri, där mjölken avkyldes, fick stå ett dygn och handskummades. Senare anskaffades en separator, som drogs för hand av mjölkleverantörerna själv. Även smör­kärnan drogs för hand en tid, men detta blev för tungt. Hästen är en dragare, och den ska draga smörkärnan sa gubbarna. En hästvandring byggdes utanför kärnrummet. En grov järn­kätting gick runt det stora hästvandringshjulet, och så genom väggen, och runt smörkärnans tyrill och när hästvandringen sattes i gång drevs tyrilln med god fart omkring i kärnan. En tid fanns i Öja inte mindre än tre mejerier: det ovan­nämnda, samt Svens och Bodö mejerier i Långö.

Den gamla allmogekulturen med spånadsarbeten och hand­slöjd har gamla anor i Öja. Under de långa vinterkvällarna, snickrades »vid pärtans matta flamma», möbler, slädar och kärror, laggades ämbaren och såar.

Den sista tjärbränningen i Öja försiggick år 1884 i Kvarnnabba gamla tjärdal, belägen invid byvägen i skogen mellan Norröström och Kvarnnabba gårdar. En nu 81 år gammal man, som själv var med i arbetet vid denna tjärbränning säger att det var ett trevligt arbete att under de ljusa sommar­nätterna hålla vakt vid dalen. Det doftade så friskt av tjäran. Göken ropade både i västerskog och österskog och från sund och fjärd hördes sjöfåglarnas lek, medan röken från dalen steg som en blå dimma över skog och vatten. En idyll, som tillhör en gången tid.

Seder och bruk

Det var sed och bruk i Öja att någon av gårdsfolket nästan varje söndag skulle besöka kyrkan. Man for på »kyrkreison» redan på lördagen — nästad med en välförsedd matsäck — och övernattade i sina kyrkstugor på kyrkbacken.

Julen firades med frid och andakt. Julmaten var riklig. På julaftonen var det vanligt med lake och potatis (med smör­sås), korn- eller risgrynsgröt. På bordet brann talgljuset hela julnatten. Husbonden läste julevangeliet. Allt gårdsfolk var då samlat i storstugan. På julmorgonen var man tidigt uppe, ty alltid var det någon av husfolket som skulle till julottan.

Till midsommaren smyckades stuga och kammare fin och fager med björklöv och rönnblomster i vas, i vrår, runt fönster och dörrar. Finrepat enris var strött över golvet. Björkar voro ställda på båda sidorna om farstutrappan. Det är helg och högtid i såväl barnens som de äldres hjärtan och sinnen. Det är årets ljusaste och vackraste tid.

Senare på midsommaraftonen samlas ungdomarna på någon äng. Man kokar kaffe, springer »sista paret ut» och dansar ringlekar på ängen i den ljusa sommarnatten. Och så är det läsförhör dagen efter johannedagen, med ett kalas »Djindjälen» som räckte i två dagar.

Andligt liv

Fädernas kyrka besöktes flitigt. Läs­kunnigheten var allmän. En del voro även skrivkunniga. Vid mors spinnrock fick mången lära sig stava och läsa. Medan mor satt och spann, följde hon, undervisande, med i barnens läsövningar. En ambulerande kyrklig småbarnsskola fanns även. Den hölls i tur och ordning någon vecka i varje bond gård. Byns sexman verkade i samråd med församlingens präster som någotslags direktion för denna skola.

Knifsund folkskola byggdes 1897. På hösten samma år inskrevs elever till skolans första årskurs. Folkskollärare Anders Bäck blev skolans första lärare.

Från samma tid var även en kommunal småbarnsskola i verksamhet. Denna flyttades kring i byarna till dess en skola byggdes på Kort 1905. Långö folkskola på Bodö byggdes 1937.

Lärare Anders Bäck verkade med framgång för nykterhet och folkbildning på orten. År 1899 bildades nykterhets­föreningen Framåt.

Öja har av ålder i kyrkligt hänseende tillhört Karleby församling, men kommunalt Kronoby. Öja hade dock under årens lopp tillvällat sig en viss självstyrelse, som med ingången av år 1932 blev fullständig, då Öja blev en självständig kom­mun. Öja hör dock fortfarande till Karleby kyrka.