Orostider

Det var oroliga tider 1917-18. I smyg fördes det in vapen till landet. Dessa gömdes i lador så man visste inte vad man kunde hitta när man skulle hämta hem foder åt djuren. På den tiden gick vägen  från Parkanäs till Hans Sundströms stuga. Det var femhundra meter till byvägen. Den plogade inte min far upp på vintern, utan körde ut på sjön där vägar gick kors och tvärs i olika riktningar.   

Därigenom var mitt hem skyddat för insyn från ryska vaktposter som strök efter vägarna.

 På olika sätt planerades det för att befria landet från ryssväldet och som följd därav blev det lite för hett om öronen för en och annan person. Det fanns ju spioner och ryssvänliga, särskilt i staden. Därför blev det så att en herreman från stan fann för gott att "gå under jorden" för en tid. Mitt minne säger att han hette Rodén och min far gav honom husrum. Mina farföräldrar sov i ena ändkammaren och mina föräldrar i den andra.

 En dag sa far att en tegelsten hade ramlat ner i deras kakelugn så att de inte kunde elda i den. Så mina föräldrar sov med oss fem barn i storstugan. Mor smög med mat till herrn i kammaren och där eldades det samtidigt i båda kakelugnarna. De gamla hade ingen aning om vem som fanns på andra sidan väggen. När det sedan blev dags att ingripa och befria Gamlakarleby från ryssarna, då låg min far sjuk. Men kamraterna lät förstå att de ville ha honom med, så han klädde sig och for.

 Far hade häst och släde lastad med ammunition. Med sig i släden hade han en ålänning och när de befann sig vid Järnvägsbron så sköt ryssarna från Jungsborg. Ålänningen blev träffad och dog. Även hästen blev träffad av en kula som  strök utmed ryggen så att håret brändes bort. En vit strimma syntes på Pålles rygg så länge han levde. Efter detta kastade far sig i släden och körde mot Kyrkbacken.

 På Karleby kyrkas torn torde än i dag finnas en grop efter en kanonkula. Efter stadens befrielse kom far hem men inte ensam.Två kamrater satt en på var sida och stöttade honom. De hjälpte honom ur släden in i stugan. Far hade hög feber och dubbelsidig lunginflammation. Han låg till sängs i sju veckor.

 Min far dog genom en olyckshändelse under lastningsarbete i Yxpila hamn den 4 juli 1928. Ett stackelnockblock lossnade från en av lasttvingsbommarna och träffade honom så illa att han dog sex timmar senare. Han var den första öjabon som begravdes i en vit kista. Jag var då 11 år gammal.

 
Vasti Dahlback (född Vikström)
Öja Hembygdsförening r.f. - En medlem av Finlands Svenska Hembygdsförbund FSH r.f.